🤝 Anhörig
Att stå bredvid – och ändå bära så mycket
Att vara anhörig är att finnas där. I det lilla, i det stora. I det praktiska, i det känslomässiga. Det är att hålla ihop vardagen för någon annan – samtidigt som man försöker hålla ihop sig själv.
Men det är också att upptäcka hur mycket som faller mellan stolarna. Hur trygghetssystemen inte alltid fungerar som de borde. Hur man som anhörig ofta får ta ansvar för sådant som egentligen borde vara samhällets. Och hur ensam man kan känna sig, mitt i allt.
Det är inte ovanligt att anhöriga själva blir utmattade, nedprioriterade eller osynliga. Att man inte hinner med sitt eget liv, sin egen hälsa, sina egna behov. Och ändå fortsätter man. För att man vill. För att man måste. För att kärleken inte räknar timmar.
Här får du dela det du bär på. Tankar, erfarenheter, frustration, värme. Du behöver inte ha en lösning – det räcker att du vill sätta ord på något.
💌 Vill du dela något om hur det är att vara anhörig – eller har du ett perspektiv som fler borde få ta del av?
Du är varmt välkommen att mejla anonymt. Jag läser med respekt, avpersonifierar och lägger upp det du vill dela – helt utan namn. Och om du ångrar dig, tar jag bort det direkt. Här finns plats för det som inte alltid syns, men som betyder allt.
Varmt välkommen att höra av dig! 🌿
Lotta